Ja nu har den riktiga paniken slagit sig in i mitt psyke! Satt bara här famför datorn och letade efter ny bostad vilket har blivit min nya vardagssyssla och pang sa det. Fick ringt till mamma och som vanligt sa hon "ta det lugnt det löser sig" men vadå ta det lugnt?! Två månader går fort och snart sitter jag där med rumpan på gruset och är bostadslös. Helvete vad förbannad jag är på alla som satt mig i denna sitsen, och mest på mig själv!!

Livet håller på att rasa ner till botten och jag vette fan vad jag ska göra. Jag gör redan allt jag kan, blir medlem på alla möjliga bostads-hemsidor med medlems avgifter. Sätter mig vid datorn så fort jag kommer hem från jobbet och letar ihjäl mig efter en ny bostad med inte får jag nått napp. Jag kör ett dött lopp mot tiden känns det som. Tiden går för fort och jag hinner inte med nu.

Relationer med mina närstående blir inte mycket till eftersom jag inte vill lämna datorn för att kanske då missa en bostad. Fan vad jag hatar depositioner och bostadsköer.

Visst jag sitter inte sjön (än) och de finns dem som har det mycket mycket värre men just nu känns det som jag har det värst! Detta var INTE min plan att att gå från en självstädigt människa med klara och starka mål om framtiden till att bli en liten parasit som varken syns, hörs eller får sina behov tillgodosedda.

Och denna konstant irriterande huvudvärken gör inte att jag lyser upp som en sol direkt.